Filmiskt möte
Jag halvsitter elegant på en pall i en pianobar, tjusigt men inte överdådigt klädd, med en sofistikerad drink i handen och ett nonchalant och svårtillgängligt ansiktsuttryck. Du kommer in och sveper, med en air av världsvana och självförtroende, med blicken över gästerna och stannar upp på mig. Jag låtsas först inte om dig, men kan inte stå emot. Våra ögon möts in en blick full av passion men med inslag av vemod. Vi förstår nämligen båda vad det här betyder. Pianisten börjar spela ”As Time Goes By” medan vi långsamt närmar oss varandra. Kameran zoomar ut. Bilden blir suddig. Eftertexterna börjar rulla.
Svar till: Casablanca